Hans Lif
Härnösands Konsthall, till 17 nov.

Fysionomier dominerar Hans Lifs utställning på konsthallen i Härnösand. Förutom de tuschporträtt av kända ansikten ur konsthistorien som går under beteckningen Covers kan man gott och väl även se hans målningar av pepparrotsblad som en rad ansiktsuttryck. Att välja en sådan betraktelsemetod gör det inte lättare men kanske mera fruktbart, dessutom vill man gärna söka någon slags gemensam nämnare i en utställning som i första intrycket ser ut att spreta åt två olika håll.

©2012 BUS/Hans Lif – Efter Bernini: Thomas Baker, tusch

I serien Covers har Hans Lif med snabba breda penseldrag i svart tusch skapat egna tolkningar eller parafraser av porträtt hämtade från konstverk av Cezanne, Tintoretti, van Gogh m.fl. Det svarta tuschet är förmodligen särklassigt när det gäller att fånga det ögonblickliga uttrycket, utan anatomisk överbearbetning och bara exponerande en blick, en hållning, en direkt avslöjande reaktion i ett ansikte. De tiotalet porträtten har alla, var och en, med grafisk skärpa och drastisk förkortning fått egna individuella och nära nog besvärjande uttryck. Urmakaren (efter Cezanne) sneglar misstänksamt men ändå lätt överseende, och påven Gregorius XV (Bernini) döljer sig som bakom en spöklik mask av till synes oförvitlig makt och ärbarhet. I Tintorettis självporträtt sticker en spetsig näsa ut som ett spefullt utropstecken i en för övrigt ganska så uttråkad uppsyn. Hans blick och nässpets tränger bokstavligen genom ett enormt tidspann av femhundra år, som tänker han: Likadant nu?

Flera av Hans Lifs tuschbilder finns numera att beskåda uppförstorade som temporära utsmyckningar vid T-banestationerna Fridhemsplan och Slussen, till och med 2013. I format upp till 3 meters höjd kan jag tänka mig att de uppfordrande karaktärerna får den genomslagskraft som krävs för att få resenärerna att för längre än bara ett ögonblick hejda sig i Stockholms tunnelbana.

På samma antydande och impulsiva sätt har Hans Lif i olja även gestaltat 1700-talsporträttmålaren Alexander Roslins avbildning av Baronessan de Neuborg-Cromière. Hennes godmodiga och oskuldsfulla framtoning i originalet ligger i Lifs version nära karikatyren, men uppvägs i stort sett helt av den glada poppiga rodnaden i den här baronessans uttryck. Målningarna och närstudierna av pepparrotsbladen blir till regelrätta undersökningar av en växts anlete. Alla som provat på vet att ett grönsaksblad kan tecknas nästan hur som helst, och det märks i blyertsskisserna där det vrids och vänds och krumbuktas åt alla håll. I den stora målningen Stora Pepparrotsblad blir det majestätiskt och lite anonymt, men i de andra medelstora oljorna kommer man växternas roligt groteska formspel mera in på livet. Här framgår påtagligt också Hans Lifs sätt att måla koloristiskt snabbt och rättframt, som drar mot abstraktion och förenkling. Jag inbillar mig att dessa pepparrotsblad fungerade utmärkts som modeller.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2012-10-30